Ways by Sandy

ingrid skulle min kiss heta. min miss. kissemiss. det skulle vara hon å jag. två små bleka brudar mot tegelväggar och speglar. hon skulle berätta för mig hur vad hur man gör när när man kommer till en främmande stad, hur man tar sig fram. det skulle hon.



synd att det inte var varmt ute. då hade jag tagit med mig min symaskin ut på altanen och sytt en klänning. en virvlande klänning som jag aldrig skulle ha på mig men en som jag hade burit varje dag om jag inte var jag. jag hade en sån klänning när jag var liten. den var verkligen helt virvlande. och rosa, såklart. spets rosetter volanger rosa rosa rosa. det glänste. jag glänste i den. jag hade den alltid på mig. min virvlande klänning. men det var inte jag. nu är jag någon annan som inte gillar rosa glitterglans. men jag önskade att jag fortfarande var den lilla lintotten med stora fötter och knasigt stor mage, för jag vill känna hur det känns att ha på mig den klänningen igen.
jag hade en annan klänning också. en sjömansklänning. mörkt blå med vita ränder i kragen och två plastknappar i guld längst upp. det fanns en mössa till den också. undrar vart man köper såna klänningar till barn nuförtiden? eller finns det bara stretchjeans med fula slitningar på knäna och bh:ar för små töser som inte ens vet hur dom egentligen ska användas. allt för skiten. fuckers!
när jag får barn ska dom få titta på astrid lindgren-filmer och äta hur mycket bullar dom vill. som dom gör i alla vi barn i bullerbyn. jag ville alltid ha bullar då. när agda häller upp en stor hög med nybakta bullar på bordet framför dom frusna små. och så fnissar dom så dom nästan dör. o oskar skrattar han me, och ja just det; varm mjölk också. det ska rom få. hur mycke rom vill,

nu går bara dagarna förbi och aldrig kommer dom åter igen.


jag träffade en vän idag. nere vid sjön. han heter sten. han var alldeles varm.