Ways by Sandy

javisst. jag blir så jävla matt. helt plötsligt är det såklart jag som ska ställa allt tillrätta. det är ju såklart tack vare mig som detta hände, för jag är för snäll och anledningen att jag inte vill se er igen är ju självklart för att jag är långsint och lika dum som du. inte för att jag inte kan se er utan att känna mig så jävla liten och helt jävla skiträdd, inte för att jag känner mig helt jävla tom och luften känns som tjock svart rök. inte för att skulle jag se någon utav er igen så skulle jag inte kunna sluta tänka på hur jävla otillräcklig jag känner mig, undra hur ni såg ut tillsammans. och jag skiter i om alla gör det, för det gör inte alla. alla gör inte så som ni gjorde. det är bara ett dumt påstående. ni ska inte få chansen att göra så mot mig igen. det handlar inte om att jag är någon långsint jävel som aldrig glömmer eller förlåter bara för att. men hur FAAAAAAAAAAAAN är tanken att jag ska våga göra det när detta hände? jag kommer våga lita på någon igen. men inte på er. det är inte för att jag vill ha det så, och det är ni bara dumma om ni tror. det är för att ni var dom jag hade. min trygghet personifierad.


vet ni? att jag blir så otroligt matt. jag kan inte ens få försöka gå vidare ifred. inte ens efter det här kan jag känna att jag gör det rätta. fast jag vet att jag gör det. jag vet att jag är värd mer än ett illaluktande jävla misstag. och det var inte bara ett misstag. det var det mest vidriga svek jag någonsin kännt.


vad dumt det är. jag försöker försvara mig. som om det ni säger spelar någon roll. jag vet nu att den enda man har är sig själv även fast allt annat inte bevisar på det. man vet aldrig vart tiden,eller någon för den delen, för en. men jag vet att man kan bestämma hur man vill göra sedan. det finns inga garantier, ingenting som säger att jag inte skulle kunna råka ut för det igen, men jag tänker inte lägga den sista kraften jag har kvar på att låta er in i mitt liv igen, att inbjuda till en ny chans att förgöra mig. ni hade gjort samma jävla sak i min situation.


jag vet att jag kommer gå ur detta stark och jag vet att jag lär mig saker av de dåiga saker som händer. men jag är också oerhört glad över att slippa den skuld jag skulle känna om vart i era byxor. och visst, se att det finns statistik som styrker att det ni gjorde är rätt vanligt, men inte fan skulle jag välja att vara med i den. men det är som sagt bara jag, och jag är ju bara en långsiktig dum jävel.



det lustiga är att jag inte gjorde något annat än att förlåta och förstå. alla gånger alla jävla fyllesamtal från första början, det är inte mitt fel att det har hänt, och jag har alltid förlåtit, men det är inte mina val och det har jag vetat hela tiden. det var dina val, alltså du som var tvungen att börja förlåta dig själv, så att du kunde förstå varför du inte ville att det skulle hända igen. inte för att jag ville att det skulle ta slut, utan för att du ville det. men det är klart traumatiska saker händelser sätter spår, det vet väl du.

nu ska jag åka iväg och roa mig. inte på ett destruktivt sätt utan bara på ett vanligt sätt som får vilken jävla smärta som helst att försvinna. så det bara passar bra nu. passar helt perfekt.