Ways by Sandy

citrongatan 16b är min o slickos nya adress. tufft va?

idag träffade jag storasystern den lilla loppan. hon åker iväg på min födelsedag och kommer säkert stanna i sitt frankrike för gott. och det skulle jag förstå, men jag ska säga till henne att mig får hon inte glömma utan vidare, no no, mig får hon inte glömma alls.

---

sen kan jag inte låta bli att förpesta luften omkring mig riktigt ordentligt verkar det som då jag inte kan få bli lämnad ifred utav pest och kolera. Baconost är det enda vi har och just nu känns det som om det är det enda vi någonsin kommer att få. Du har din och jag har min. en liten orange metalltub med klämsår på mitten och magont varje dag. och det hjälper inte att jag målade naglarna med lite rosa igår för min babe är inte här och kan se det ändå. för han vill inte vara här och inte jag heller jag vill aldrig mer sätta min fot här och jag förstår alla som inte heller vill det förstår fullkomligt för här finns inte ens laktosfri mjölk som min mage klarar av. Bara OM, bara OM.

Går här i det kalla med torra händer och tänker på allt du är. Allt vi är. Tänker på hur total du gör mig och hur total jag vill göra dig. Tänker på allt vi på något sätt hunnit gå igenom och på alla lägen du varit där och varit där som bara du är. Och så tänker jag på hur var dag för med sig ännu mer tillit och kärlek än den förra och jag tänker alltid kämpa för dig. Du har vunnit mitt hjärta och allt jag har och någonsin kommer försöka tillföra världen. Jag är nu och för alltid abonnerad och inget har någonsin kännts så rätt.

du kommer in som en vår
vänder vindar och tänder ljus
säger kom älskling så ska jag visa dig
hur livet ska vara.

du är det bästa som hänt mig och försvinn aldrig .

sluta klösa sönder mina naglar och låt mig vara ifred! behandla mig som en människa och åtminstonde som ert vuxna barn, för det har jag förtjänat. hur blev ni ett enda stort monster och hur blev jag er fiende? jag ska undvika er i den mån jag förmår och jag ska aldrig be om en kram igen för jag varken behöver eller vill ha några fler. när jag slipper er, slipper ni mig och jag ska vara lycklig varje dag från och med då. stenar från min bröstkorg kommer lätta och jag kommer bli en rosa fjäder. jag vet en som aldrig skulle försumma min existens och bara strö mig för vindar. jag vet en som också kommer bli en rosa fjäder och vi ska segla iväg i vattenfyllda fåror medströms för en gångs skull och vi kommer älska det. han är den jag behöver och den jag alltid saknat. jag värdesätter hans närvaro mer än livet och inte för att ni är bedrövliga utan för att han är den han är och för att jag älskar honom från mina fula tår längst ut på kanten till det allra högsta jag kan sträcka mina armar upp i skyn gånger allt jag vet.
så försök ni att tillintetgöra oss, men det är vi som vinner i slutet. ni tillintetgör nämnligen bara er själva.


(tack för alla fina kommentarer, små hallon)

alla, fast ändå inte alla, är äckliga och heaven came down .

jag tror faktiskt jag börjar bli sjuk. både kroppsligt och mentalt. öronen susar och hjärtat rusar. inget bra sus och defenitivt inget bra rus, bara alldeles för snabbt och högt. om jag kunde få ligga o spy upp allt i en vecka hade det kanske gått över lite. om det vore i en säng på sjömansvägen 9c då vill säga. klippans topp är överspelat sedan länge, och det är inte allt för ofta jag känner mig lugn här nuförtiden. bakslagen från fjortisåldern hugger mig i ryggen och allt är bäddat som för hjärtinflammation gånger knulla mig i röven. men det ska väl ta slut för att kunna börja var det sagt, och nu får det ta mej fan börja snart isåfall. positivitet ligger mig inte särskilt nära om lemmarna just i afton, men kanske imorgon, när jag ska andas in ännu mera ålderdom och sjukdom.. DÅ kanske lusten kommer tillbaks. åh, jag längtar verkligen.

ja, vilket jävla toffelpar vi är dåe. men jag kan leva med det. hela livet helst. för du är tamejfan det finaste jag varit med om.
'

och jag hoppas på rosa och svart som aldrig förr .

och detta är faktiskt inte ett dugg skoj längre. jag är helt och hållet astrött på skiten och funderar på att spränga allt i luften. inte för att det inte kommer lösa sig, som skit i tarmen med lite movicol, och bli bra men för att jag inte står ut med denna olidliga evighetsväntan på hjärtelugn med mera. någonstans att komma till där stressen inte böjer väggar och någonstans där det inte luktar illamående. ramlar jag nu så inte fan kommer jag ta mej upp bland dessa fula nunor utan att riva sönder mina nyskrubbade knän. jorå, lite kärlek extra allt och blodet rusar i en miljon bpm, på viktoriagatan kanske? imorgon håller jag tummarna hela dagen och jag har redan planerat hur man ska ordna med den saknade fläkten i köket. och då min älskling kan vi grilla feta stekar med cocacolamarinad och dricka öl varje afton efter långa springturer vid sjön. och dessutom så vore det inte skitlångt ner till ån, så vi kan fortfarande äta frulle där ibland om vi vill. det skulle bara återstå det där med homelakegarden och div andra underbarhetens agenturer, hur jag nu skulle göra med dessa. nåväl, vi tar ett helvete i taget och nu stryps jag snart.