Ways by Sandy

Ja, min kära Hanna Bananas aka Henning Kjellström Ek. Vilka bravader vi haft. Och nu bor vi båda stackare i två grå bortglömda städer, hon i Borås (haha) och jag i Skövde (haha). Å inte kan man ses alls lika ofta. Inte kan man ringa å säga "hej kompis, jag står uthanför ditth fönsther, ska vi traska en svälle?" Näe. Jag tittade på google maps förut för att se om jag kunde ta en spontan bilfärd å knacka på med lite bullar eller nåt, men det skulle ta mig två röviga timmar med bil. Och jag tror inte ens vårat plåtvrak skulle hålla halva vägen dit. Men så är det väl. Man blir vuxen och ska vara anständig och flytta dit man pluggar för att det blir billigast, lättast och mest praktiskt, plugga så att man klarar sig i framtiden och kan stryka alternativet att vara tvungen å söka kassan-på-ica-jobb framöver. Inte för att det är något fel på det jobbet, men man planerar något mer utvecklande för sig själv. Något som skall ta en dit man vill, något som skall göra en lycklig. Och så sitter man där. Har klarat alla tentor och uppgifter med högsta betyg, känner sig skitduktig men upptäcker att man aldrig kännt sig så ensam. Ni förstår det är inte alltid lätt att skaffa sig fina trygga nya vänner, att hitta nya matchmakingfriends, att vara öppen, social och älskad av alla. Det är skitsvårt. Och det enda jag önskar nu är att kunna ta på mig mina tajts och ett linne så fort man vaknar på morgonen och bara springa hem till sina två bästa vänner som bor alldeles bredvid. Precis som man kunde när man var liten.