Ways by Sandy

jag märkte aldrig att tiden gick men plötsligt är tiden som var framtid nutid och till och med lite dåtid och här står jag, vilseledd och kall av en kompass som aldrig verkligen fungerade. Jag har inte gjort annat än vad jag alltid gjort och ändå är jag ensammare än någonsin. Det skaver om knogarna och inte ens en ny hårfärg kan jag välja. våga välja. jag tror mitt hjärta är radioaktivt och att det är därför som ingen helst vill vara nära mig. okej, jag har väl aldrig heller varit ett stort fan av människosläktet men aldrig annat än tvärtom när det kommer till vänskapssläktet. vi har haft våra stunder i det blå, men hey, lossa på skosnörerna för fan. tåkänslan. som säkert skall berätta hur ingenting egentligen är annat än vad det var. jag vill bara vara delaktig. vara den som någon ringer när det är något som är fel eller rätt, vara samma gamla sven som jag aldrig slutade vara. allt känns så orättvist och tomt.

jag känner mig annorlunda och inte särskilt mycket bättre. iallafall inte just nu. inte just här, innanför längst in bakom. Jag är glad för vad jag har men inte för det jag inte fick behålla. som inne i ett skal. som nere i katakomberna längst in bakom de korsade lårbenshalsarna. nyåkers ger bara magont och ensam promenad också. jag behöver utbyte. en katalysator att hänga på ryggen och eventuellt några rosa piller. det finns knappt puss o minus o fnussfniss längre, så mycket känns bortglömt. utsuddat för att ge plats åt vardagsbekymmer, disk och ALLT annat.




igår var det iallafall två saker, eller mest en, som gjorde mig lite varm i hjärteknölen. först kom den fram en ung kille, han såg ut som en korsning mellan norsken som vann melodifestivalen nu ni vet, och typ en dinosaurie. han tog tag i min arm och jag blev svinaktigt rädd, "oj, va rädd jag blev" sa jag som svar på hans "hej". "vill du gå på dejt med mig?" fortsatte han. jag fattade ingenting. "va?, näe" sa jag tillbaks. jag tror jag lät ganska otrevlig faktiskt, men det var inte meningen, jag blev så jävla överrumplad bara. och rädd som sagt. "jag är förlovad och upptagen.." sa jag. "jaha okej." sa han... "men du kanske vill ha en till?" klämde han ur sig sen. killen var mycket längre än mig, jättespinkig och hade ett stort leende i hela ansiktet som faktiskt gav mig intrycket om att jag var med i dolda kameran eller nån annans liv på 90talet. "nä tack." avslutade jag, och gick därifrån med hettande kinder och skratten i halsen. jag vill nog påstå att jag såg väldigt väldigt storögd ut när jag rappade på stegen bortåt och kanske var till och med hakan lite väl långt ner. men! långt ifrån förutsägbart. det brukar bara vara jag och vimlet. mina steg och inget annat. konstigt var att jag nästan kände mig lite förolämpad efteråt. det kändes som om någon drivit med mig. stått ett skrotkast längre bort och fnissat frisyrerna av sig. inte vet jag.

nästa grej som verkligen gjorde mig varm hände när jag började närma mig träningen och gick längsmed spårvagnsspåret vid vasa viktoria. två lite äldre killar som inte såg ut att ha något påbrå från varken en dinosaurie eller norska slagerpojkar eller nåt kom gåendes. när dom var alldeles framför mig fick jag ögonkontakt med den ena. inget mer med det, ett litet leende och sen återgår vi till våra liv. så det kan vara ibland på sin höjd med andra ord. men så log han jättemycket och sa "hej, va söt du va!" och jag blev faktiskt jätteglad. gjorde tummen upp bakom ryggen och återgick till mitt trask. det gick rakt in i hjärtegullet och den kommentaren gjorde resten utav min dag. utan tvekan. tur att man kan råka stöta på såna som han.

vad ska du göra ikväll? ja, vad ska jag göra ikväll. jag sa just att...ja. jag vet inte. kanske åker till sabina. hon skulle ha halloweenkalas. hoho. så långt bort, så dyrt. så är hela världen. långt bort. och dyr.

jag önskar jag kunde spela cello. och tvärflöjt. och sjunga. och prata utomjordiska.

bäst att hålla käft -man lär sig något nytt varje dag.




yes. nu har jag äntligen lite alternativa motiv.