Ways by Sandy

Kaffe kan vara som en kärleksinjektion ibland. Nåväl, koffeinet är borta i mitt, men smaken är som en sensation i sig. I bakgrunden lyser District 9 med sitt aliensken och jag önskar nästan att jag var en utav dem. Utomjordingarna alltså. Som ni förstår så gav kaffet ingen effekt idag. inte nu, inte nu.
Fan jag känner mig bedövad och tom.
Tom på kraft, energi och fantasi. Som en smoothie av vatten. och inget mer.

Satt och läste mina äldsta inlägg igår kväll. Fan va jag skrev bra.
Jag skrev så bra. Jag skrev så bra!
När jag tänker efter har jag alltid älskat att skriva. Det har jag alltid vetat hur man gör också. Jag vet inte varför, men jag har bara vetat. Som att kunna springa fort, fort som vinden viner, man bara vet hur man gör. Det kunde jag också. Springa snabbt alltså.

När jag läste mina gamla inlägg fick jag en känsla av att jag tappat bort mig själv. Jag är bara ett skal nu för tiden utan fyllning. Visst, fyllning för all del, men ingen intressant alls. Som vanilj. Jag är bara vanlig jävla vanilj numera. Jag vet inte vad som har hänt. Jag vill göra massa, uppleva och utforska men inget gör jag. Jag borde vara utomlands, inte sitta på en jävla stol. Jag borde måla på väggar, inte stirra in i dem. Jag borde lysa av skönhet, inte av avsaknaden. Jag borde vara en skatt, inte en tom kista på en botten under ett tungt hav.

Jag skulle inte vilja känna mig om jag inte var jag. Om jag var någon annan. Då hade jag undrat vem hon den där grå saken var. Varför hon inte sprudlade mera och varför hon var så rädd för allt.
BUT
THAT'S
THE
WAY
IT
GOES.

Hittade gamla bilder också.
Jag ska framkalla dem och göra ett fantastiskt album.
Bara till mig, från mig.

Kram från Sandra liksom. hon du inte känner.