Ways by Sandy

judas: "när jag tänker på dig så pirrar det lite sådär liksom. och det har inte pirrat såhär på typ fyra år."
dolora: "inte sådär för att säga detsamma som detsamma, men jag menar verkligen detsamma. jag tror det pirrade sådär senast i högstadiet eller nåt."
judas: " :) "
dolora: "hihi,, tur att det är ömsesidigt iallfall."
judas: "jaaaa-a. jag ska skrämma dig massa så att du inte åker till barcelona. utan stannar här med mig."
dolora: " :) .... "

han ringde just precis förut alldeles nyss. när vi lade på så hoppade jag och skuttade runt och leendet tog nog upp hela ansiktet egentligen. det snuddade iallafall vid öronen. lätt.
igår så fick jag låna hannas bil och pruttade in till stan för våran andra dejt. jag var nervös, och jag förstod inte varför. eller jag kunde ana varför, men det var så längesen sist. som sagt, jag tror ta mig i brallan fan att det var i högstadiet sist. när man skulle ses sådär i smyg under tak som ingen visste om. jag gillar att det kommer tillbaks. trodde det hade försvunnit sen dess. i like it. i like it a lot. dumma timing bara, med barca och allt. min lille judasbaby får helt enkelt komma ner. så är det bara. han får vara där med mig. åtminstonde lite. ett tag.

jag känner mig jättejättejäääätteglad och det kittlas i tårna mer än vanligt. nu är lägenheten snart ur våra händer och min vän är tillbaks för att stanna. det kunde inte bli värre än vad det var förut, och det blev det inte heller. det blev bättre än på väldigt länge. och jag är så tacksam för att folk är idioter ibland så man förstår vad det är som smakar surt egentligen. är så glad att vara kvitt människan som tog ifrån mig allt, för annars hade jag inte fått bli pirrig i magen igen. för det var jag ju inte ens dåååe.

tur att jag träffade judas, lille prinsen. fast inte så liten, stadig och stark och i mina vener. tur att turen vände.