Ways by Sandy

okej, frida och frida och hanna och så...ni är några enorma undantag men fyttihelvete vad jag deppar ihop totalt utav att behöva vara där. allvarligt talat. det är helt totalt jävla useless. en grå dimma och jag ryker bort som fan efter sommaren. sommaren som blir den allra allra sista någonsin. jag kräks snart så illa är det. förresten så mår jag illa hela tiden så jag kanske kräks ändå.

idag för ett halvår sedan så var det ett halvår kvar tills idag då vi firar dagen för ett halvår sedan eller alla dagar emellan och allt vi är. det var mörkt och vintrig kväll i bolltorp. vi låg i roberts lånade lilla nittiosäng och kunde verkligen inte låta bli att vara så nära varandra det bara gick vilket också gjorde oss fulla av skratt för vi var verkligen ihopflätade till en enda stor knut. det var i och för sig svårt att vara långt ifrån varandra inom hans två kvadratmetrar till rum men ändå, nu är vi här på sextiosju alldeles egna kvadrater och potatis står på spisen och balkongdörren står öppen och bara vi bestämmer vad tiden finns till för. resor har vi redan gjort ett par om inte hundratals och fler komma skall. han uppfyller mig och fy fan va glad jag är att det blev som det blev för just ett halvår sedan. grattis till oss <3

älskar dig

jag kanske blir kvar lämnad åt ödet i ett dike med bilringar långt över sjuttio. kanske inte, men än dock kanske.

varför denna ständiga oro som mal i märg och ben. måste ligga på topp, annars släntar man efter, det går inte att hålla farten uppe med putande buk. inte med en släpande bumbi heller för den delen, men det är just det. så svårt att vara allt det där, så svårt att hålla modet uppe. efter vinnaren kommer bara förloraren och sinnet rostar innan det ens hunnit bli smort för första gång. rädsla styr oftare än motivation och dalgångar tillåts ej utav det goda samvetet.

kilofrosseri och alla speglar verkar komma från spegelhuset på liseberg. men nej, ack nej, tänk inte så, vi är ju fina som vi är, förutom att det bara är bullshit.

vad skulle jag säga? att det var kul att ses fast det var inte alls kul att ses egentligen. att skylla huvudvärken på magontet, att låtsas vara i form. och inte skulle jag heller säga att biffen på sunwall smakade tarmdynga, fast den gjorde det. verkligen. kanske vågar jag på mig en onöjd min nästa gång. kanske inte.
ibland tänker jag på mosaik. som det vi såg i marocko. jag kan fantisera om stora väggar med skimrande mosaik som täcker vartenda allt. jag tänker att allt skulle bli bättre då. med lite mosaik. på fönsterbrädor och på soffbord, som dörrmatta och som skor kanske. då slapp man lukta svett. eller?
det hänger en del men imån ska vi ut och springa. efter att jag tvättat hundra kilo smutsiga kalsonger och trosor. det är nämligen nästan så illa sinande med ren tvätt att vi snart får vända på det enda vi har. hade det vart för en vecka sedan så hade det i åck för säj varit nada problem för då kunde man gått naken.
jag kommer fram till så mycket ibland. idag låg jag ner på tågsätena och vilade skönt och bekvämt igenom en nästan hel pendeltur från storstan till lillstan och pekade fuckyou baklänges åt en ful full ungdom som verkade tycka det var jävligt ball att gasta och antasta vartenda jävla säte han passerade. fan va ball. jag kom iallefall inte fram till så mycket just då förutom att jag verkligen längtade hem och kände mig väldigt glad över just mitt hem och faktumet att det var längesedan jag längtade hem så mycket som jag gör nu för tiden.
alla ska ni skylla på gud men jag ska skylla på er. jag ska hitta på min egna gud och klå alla er och säga att det var min guds högsta vilja. det var så det var bestämt. att ni alla skulle få svidande örfilar tills blodet i era fötter försvann helt och hållet och tills ni undrade vad fan det var ni sysslade med egentligen.
malin är en fantastisk människa och idag ringde jag en fransk fantast. tio minuter lyckorus och min syster kommer snart hem igen. och dessutom kommer han inga ord finns kvar för hem om fjorton timmar och fyrtisju minuter och då ska jag sova igenom mig en del. fan va ball. usch nu har min fot somnat och jag tror det är för att potatisfestivalen är så jävla pinsam och alla människorna ännu mer. fast mest för att jag låtsas vara så jävla tuff fast jag egentligen känner mig som en stor jävla fucking valross. och har alltid gjort. och jag lovar att jag inte ska säga fan va ball en endaste gång mera.

alltsåe. jag måste få berätta. att det jag skriver, skriver jag för stunden och det betyder inte mer eller mindre än att jag är tankspridd och känner saker ena sekunden som likväl försvinner den andra. sluta ta åt er snälla, detta är mitt sätt att andas lite friskluft ibland, utan att vilja vara provokativ. visst kan saker förändras men kära vänner, jag är lite hatisk och skelögd i vissa stunder men ta det för vad det är, ni vet ju vad det beror på. kärlek skall ingen ta lätta handen på har det visat sig och ibland är det lättare att sparka och slå än att andas ut och hitta balans. namedropping is a bitch men det är livet också och sedan dör man.