Ways by Sandy

det är precis som att man ligger orörlig. på golvet under bordet vart fan som helst. och man är liksom som gjuten i betong där under. och det enda man måste göra innan man fryser ihjäl är att flytta på sig. man kan se sig själv och knuffa på sin kropp där under i betongen. hitta fotfäste med tåspetsen på skorna och knuffa trycka tills gud säger att nu räcker det. nu räcker det! det blöder ju för fan ur ögonen på dig! ja, säger man då, jag vet, det känns, det bränns men det fanns inget annat jag kunde gjort än att knuffa gud. förstår du inte det? det är klart att jag förstår säger gud tillbaka, men ibland måste man låta det bara vara.

din hand är inte densamma längre. inte sedan du lovade dig själv att aldrig mer e x p a n d e r a . den liksom flyger upp mot kinderna, i tur och i ordning, till höger och till vänster. ibland gör den det för att du fryser, det finns inte tillräckligt med hår på kroppen längre för att hålla dig varm, allt hår är sönderblekt. men oftast bara bränner handen. i tur och i ordning. och på bordet ligger en hammare och några spik. allt du skulle behöva egentligen. för att kyla ner fritiden till under nollan. men det skulle ju göra ont, inte sant gud ? visst gör det ont? när du vaknar med kroppen blåslagen utan att minnas varför. jag har nog aldrig sett så många blåmärken på min hud som omsveper alla tusen block av kött. jag undrar vad jag drömde om.



kära lilla miranda. gud vad jag saknar ditt söta lilla leende när jag ser dig. jag tänker på när vi sjöng lilla katt och pippi. hoppas du får det bra. ♥