Ways by Sandy

tack, hjärtats oändligt mycket tack för att ni har mig i åtanke. för att ni hör även fast jag är tyst, för att ni ser trots att jag inte gör det och för att ni finns, när jag gör det som minst. äpple, bertil, sunshine, syster, viktor, lilly, mama.

jag har tänkt och kommit fram till en sak idag. att framtiden är så jävla mycket mer än det som varit. trots fästingbett och sparkar i magen orkar jag inte ha ont mera. jag vill inte ha ont. det som har hänt har hänt och det finns alltid kvar, men jag går ut ur det nu. J vill jag aldrig mer kännas vid, aldrig mer se eller höra om. det var en förlorad tid, och jag är otroligt vinglande glad över att vara borta ifrån det. äntligen.



H däremot. vi pratade idag. vi gick en promenad och pratade. jag berättade, hon lyssnade. Hon berättade, jag lyssnade. Det var jag som ringde henne, det var jag som ville ses. hon också såklart men det var jag som slog numret. jag vill inte vara utan henne. det kommer aldrig bli som förut och det vet världen, men mina armar längtar efter att få krama om henne igen. vi har så oändligt mycket mer bra tillsammans än dåligt. vi har bara bra tillsammans. förutom detta, det är oförlåtligt och kommer alltid att vara, men livet bjuder på nya chanser och jag känner mig starkare än någonsin. tiden kommer bevisa för livet att den är värd att tas tillvara på. jag ska göra det jag drömmer om och alltid drömt om, ensam om det är så, och vintern kommer bli vår igen, i dubbla bemärkelser som du sa. svart och vitt passar inte ihop, däremot blir grått en vackrare färg för var dag som går.

det som hänt kommer aldrig göra mig till en sämre människa, jag känner mig bara bättre och jag ser höstens skiftningar klarare än igår. jag har insett så mycket, och lärt mig hur man plåstrar om ett sår på sitt egna bröst. tid är underskattat och svårt att förstå, men den finns för den behövs.

en ny start, ett nytt liv, en ny tid. jag älskar att leva.