Ways by Sandy

igår tänkte jag på det. Jag log av stolthet då faktiskt. Det var löven som gjorde det. Dom gula torra spröda lätta små, på marken. Det var solen. För att den verkligen kämpade sig emellan, trängde sig igenom, och bröt sig fram. Det var för att den ville landa på mitt ansikte och för att den fick det också. Det var igår, den nionde oktober år tvåtusensju. och det var för ett år sedan ungefär. det var då allt började. det var då jag njöt av höstens lättsamma huckle sist. tiden är försenad igen. eller så är jag.


att man märker hur tiden har gått när man verkligen märker det. och att det har gått ett år nu sen sist. året är över. och nu börjar ett nytt. jag kommer knappt ihåg hur det började, bara att det var kaotiskt och lyckligt och att det gick så fort. allt gick så fort. och nu sitter jag här. hemma hos mamma o pappa igen, känner mig som för tusen år sedan, lika liten, lika rädd och osjälvständig. som att börja på noll. omålade väggar och jag måste välja färg. ja måste välja vilken jävla väg jag vill gå nu. och jag har inte en jävla aning.

jag kommar aldrig förstå hur ni kunde vara så oändligt onödigt jävla grymma. jag kommer aldrig orka förstå hur ni valde det och hur ni visste konsekvenserna av det, vad ni kände. jag vågar inte tänka på hur mycket det kommer krävas för att få mig tro att jag är mer värd än så igen.

min fot har somnat nu. hela jag sover mycket mer. det är bra tidsfördriv. särskilt när jag inte jobbar. orkar inte ens tänka på att jag måste fixa med den förbannade jävla lägenheten också. fan för att sätta min fot där inne igen. bilderna är det värsta. att ens vara i närheten av göteborg är tungandat. allt är ju utspelat där. förutom det lilla som är utspelat här. där jag är nu, och här kan jag inte komma ifrån. för det är mitt enda tillhåll, mitt näste.