Ways by Sandy

Näe. Allvarligast talat. Vart går gränsen för misär och förtvivlan? här och nu för fan.
hela grejen känns så vedervärdig, nästan äcklig och grotesk. man jobbar där man jobbar för undernärda lönespecifikationer och man bor där man bor och man äter fel för stressen tar över och aldrig känner man sig tillräcklig eller fin bara överflödig och tom.

tur att vi har varandra och vill ha varandra. och tur att köttmarknader inte är något för oss men att solen och hemnycklar är det.
som du säger älsklingen, så tänk va fint vi får det sedan. tänk.
och förlåt om jag är konstig ibland, men hela situationen gör mig så matt och frusen.