de fyrtio
2008-06-15
vad skulle jag säga? att det var kul att ses fast det var inte alls kul att ses egentligen. att skylla huvudvärken på magontet, att låtsas vara i form. och inte skulle jag heller säga att biffen på sunwall smakade tarmdynga, fast den gjorde det. verkligen. kanske vågar jag på mig en onöjd min nästa gång. kanske inte.
ibland tänker jag på mosaik. som det vi såg i marocko. jag kan fantisera om stora väggar med skimrande mosaik som täcker vartenda allt. jag tänker att allt skulle bli bättre då. med lite mosaik. på fönsterbrädor och på soffbord, som dörrmatta och som skor kanske. då slapp man lukta svett. eller?
det hänger en del men imån ska vi ut och springa. efter att jag tvättat hundra kilo smutsiga kalsonger och trosor. det är nämligen nästan så illa sinande med ren tvätt att vi snart får vända på det enda vi har. hade det vart för en vecka sedan så hade det i åck för säj varit nada problem för då kunde man gått naken.
jag kommer fram till så mycket ibland. idag låg jag ner på tågsätena och vilade skönt och bekvämt igenom en nästan hel pendeltur från storstan till lillstan och pekade fuckyou baklänges åt en ful full ungdom som verkade tycka det var jävligt ball att gasta och antasta vartenda jävla säte han passerade. fan va ball. jag kom iallefall inte fram till så mycket just då förutom att jag verkligen längtade hem och kände mig väldigt glad över just mitt hem och faktumet att det var längesedan jag längtade hem så mycket som jag gör nu för tiden.
alla ska ni skylla på gud men jag ska skylla på er. jag ska hitta på min egna gud och klå alla er och säga att det var min guds högsta vilja. det var så det var bestämt. att ni alla skulle få svidande örfilar tills blodet i era fötter försvann helt och hållet och tills ni undrade vad fan det var ni sysslade med egentligen.
malin är en fantastisk människa och idag ringde jag en fransk fantast. tio minuter lyckorus och min syster kommer snart hem igen. och dessutom kommer han inga ord finns kvar för hem om fjorton timmar och fyrtisju minuter och då ska jag sova igenom mig en del. fan va ball. usch nu har min fot somnat och jag tror det är för att potatisfestivalen är så jävla pinsam och alla människorna ännu mer. fast mest för att jag låtsas vara så jävla tuff fast jag egentligen känner mig som en stor jävla fucking valross. och har alltid gjort. och jag lovar att jag inte ska säga fan va ball en endaste gång mera.
ibland tänker jag på mosaik. som det vi såg i marocko. jag kan fantisera om stora väggar med skimrande mosaik som täcker vartenda allt. jag tänker att allt skulle bli bättre då. med lite mosaik. på fönsterbrädor och på soffbord, som dörrmatta och som skor kanske. då slapp man lukta svett. eller?
det hänger en del men imån ska vi ut och springa. efter att jag tvättat hundra kilo smutsiga kalsonger och trosor. det är nämligen nästan så illa sinande med ren tvätt att vi snart får vända på det enda vi har. hade det vart för en vecka sedan så hade det i åck för säj varit nada problem för då kunde man gått naken.
jag kommer fram till så mycket ibland. idag låg jag ner på tågsätena och vilade skönt och bekvämt igenom en nästan hel pendeltur från storstan till lillstan och pekade fuckyou baklänges åt en ful full ungdom som verkade tycka det var jävligt ball att gasta och antasta vartenda jävla säte han passerade. fan va ball. jag kom iallefall inte fram till så mycket just då förutom att jag verkligen längtade hem och kände mig väldigt glad över just mitt hem och faktumet att det var längesedan jag längtade hem så mycket som jag gör nu för tiden.
alla ska ni skylla på gud men jag ska skylla på er. jag ska hitta på min egna gud och klå alla er och säga att det var min guds högsta vilja. det var så det var bestämt. att ni alla skulle få svidande örfilar tills blodet i era fötter försvann helt och hållet och tills ni undrade vad fan det var ni sysslade med egentligen.
malin är en fantastisk människa och idag ringde jag en fransk fantast. tio minuter lyckorus och min syster kommer snart hem igen. och dessutom kommer han inga ord finns kvar för hem om fjorton timmar och fyrtisju minuter och då ska jag sova igenom mig en del. fan va ball. usch nu har min fot somnat och jag tror det är för att potatisfestivalen är så jävla pinsam och alla människorna ännu mer. fast mest för att jag låtsas vara så jävla tuff fast jag egentligen känner mig som en stor jävla fucking valross. och har alltid gjort. och jag lovar att jag inte ska säga fan va ball en endaste gång mera.
0 Comments
Trackback