Ways by Sandy

är vad jag är. tills jag inser att det är okej under tiden, bara jag får måla om ett par bord ibland, och laga några soppor under tiden vi slipar på framtiden utomlands långt här ifrån, så är det faktiskt mer än överkomligt. det blommar ju utanför och jag har ändå aldrig kännt någon större tillhörighet gentemot människor, så vad spelar lite potatisblast för roll? inga nära i närheten, dock en liten duva som är i alingsås ibland o snuvar herren dias på lite tid, sedan är älskade solskensmalin i skåne (saknade jävel) och syster leker fabolous life i france (men det är lugnt, för jag känner på mig hur lyckligt du mår). tur att jag har min cykel och kärlek här. annars hade jag inte haft något. förutom möjligtvis en lite större smula avsky i min kropp.

om jag fick önska mig någonting hade det varit en egen världsdel uppenbarligen, men annars hade en bil räckt. åtminstonde i sommar eller så.