´little lies
tur att träningen gick så helvetes jävla bra. underbart tur. bästa! <3
är detta vad som kallas pms? har aldrig riktigt funderat på vad för jävla symptom det där ger, har mest trott att det varit en dum ursäkt för ett engagemanglöst beteende. men jag vet inte längre. om det ger magont och div andra åkommor så varför inte sätta lite spjäll i skallen också? vaknar efter en skitdröm om att robert hittar någon överdådig kvinna i klass med megan fox (jag skulle bli så fett jävla utklassad) och måste till varje pris vara nära henne hela tiden. jag undrar om det är något eller varför han var tvungen att vara tillsammans med denna brud hela tider med alla ursäkter som det också innebar. men allt jag fick till svar var "näee det har inte hänt nåt, det är inget, jag måste bara.." bla bla bla. man slutar väl ensam tillslut ändå tänker jag när jag vaknar. glad att det bara var en dröm så klart, men ni vet ju själva hur det känns att vakna upp ur något som uppfattats som allt annat än just det.
usch!! jag mår dåligt av den här jävla sociala tävlingen som pågår twntyfuckingfour-seven. änna. man försöker stå utanför men hur det än slutar så mår jag dåligt över det när jag går och lägger mig på kvällen. och ibland som sagt, till och med när jag vaknar. aldrig får man lugn och ro i kroppen. skall man behöva vänta på att livet gått förbi innan man lyckas vara nöjd med sig själv. tur att jag börjar bli lite vältränad iallafall, det kan säkert göra någon nytta. då kan jag iallafall springa fort om... ja, om.
sen förstod jag mig inte riktigt på det där konceptet med att säga till mig att man aldrig någonsin vill ha med mig att göra mera, för att jag tycker att religion är något som borde förbjudas, kalla mig och robert för dumma i huvudet, jämföra oss med nazister(!?), och så vidare..för att sedan höra av sig några veckor senare bara för att undra hur jag mår? antingen så ångrar personen sig, det kanske inte var så farligt? eller så definerar hon "aldrig" helt annorlunda än vad åtminstone jag gör. Ska jag ta det som något gott nu då att hon bryr sig om mig och är så godhjärtad osv som faktiskt frågar hur jag mår, tar sig tid. eller? det dumma är bara att i mina ögon så har hon betett sig så himla illa att jag faktiskt inte kände mig överdrivet ledsen över förlusten av vad jag trodde var en utav mina bästa öppenhjärtade vänner, utan gjorde mig snarare tacksam över vad jag slapp upptäcka senare. mina goda minnen kommer alltid finnas kvar ändå och i dessa kommer även hon ingå, fram tills att hon alltså hade en önskan om att radera mig. för att vi hade olika åsikter. och för att robert hade valt ett annat sätt än hon att uttrycka sig på.
trots att det inte är så kan jag ändå känna att jag på något sätt förlorat. inte för att jag tycker som jag gör, eller för att jag stått fast vid det, utan för att det känns som om jag står utanför en gemenskap nu. som att jag betett mig illa när jag bara blottat tankar om hur jag kännt mig för en gångs skull, inte i hopp om att skada någon utan för att få lasta av mina axlar. som att jag uppfattas som en totalt hjärndöd liten tjej som inte kan göra annat än att hålla med sin onda pojkvän om hans åsikter om religion, när fallet bara är att vi råkar tycka lika i väldigt väldigt mycket, hur nu det kan vara dåligt och när du pojkvännen i fråga faktiskt är en utav de godaste människorna som finns.
nu är det kväll igen. jag hatar kvällarna. känner mig allt som oftast extra bekymrad när man skall sova. tur att jag inte har problem med sömnen iallafall så att jag somnar fort. tur också att detta, som allt annat, är en kort period av något som snart går över. imorgon vaknar jag nog pigg och glad igen. jippie!
snart snart snart.
6 Comments
Alltså jag o Megan planerade bara en hemlig överraskning, du får sluta läsa in hemskheter i allt;)
För övrigt nitar du henne på alla sätt.
Det kanske känns tråkigt när ens "vänner" visar sitt riktiga jag. Bäst är att vara tacksam för att sanningen iaf kommit fram och att inte tänka på den personen mer. Det är helt cp att du skulle känna dig skyldig till ngt i detta fall! Vad skulle du vara skyldig till? Ha en egen åsikt? Ha samma åsikt som mig? Att stå för din åsikt? Det låter ju logiskt.
Jag känner mig inte alls skyldig, för det enda jag har gjort är att talat om min åsikt och visat på verkliga fakta. Hon är ignorant, trångsynt och självupptagen! (hon har inte ens läst bibeln och ändå leker hon ngn slags djävulens advokat)
Hon gjorde en grej av min blogg och kom med helt befängda, ignoranta och rätt infantila argument för..ingenting?! Fattar fortfarande inte vad hennes problem var eftersom hon ändrade argument hela tiden. Ena stunden var jag rasist för att jag citerade koranen och i andra stunden var det att jag ful i munnen som var problemet. Man får tydligen inte säga att man hatar människor som enligt deras bok vill stena mig, sticka svärdet i mig och bränna min familj och djur...
Det bästa är att hon tillslut föll dit och betedde sig precis så som många av dem jag skriver om gör. Totalt ologiska och irrationella.
Där kunskaperna, argumenten och kunskapen i att konversera tar slut, vilket tog 2½ minut, börjar det naiva och smått galna.
Tycker du har mått alldeles för dåligt över detta. Och om nu hon skulle ta till skitsnack om dig inför era gemensamma vänner, om hon nu inte redan gjort det, borde ju dem bara tycka hon är precis som hon är, fånig och rätt dum. De skulle iaf ifrågasätte henne och hennes motiv.
För övrigt låter du lite pessimistisk tycker jag. Vad är fel? Du har haft en superbra träning, vi har biljetter till paradiset och vi har det allmänt bäst?! Le lite:)
Alla människor har ju olika åsikter, om det är mer "allvarliga" saker så brukar jag inte diskutera med personen eller ta det mycket försiktigt, så länge personen ifråga inte försöker pracka på mig något, eller frågar mig. Det kan vara bra personer i övrigt, ibland kan det ju vara onödigt att förstöra relationer människor emellan villket allt för ofta endast gynnar de auktoritära i slutänden. Bättre är att vara ödmjuk, men om personen ifråga försöker få mig att tro det som han/hon tror eller ställer frågor till mig och sedan blir arg/upprörd över mitt svar/mina åsikter så är det ett problem.Mvh/Sven.
ja du, jag vet inte riktigt hur det blev så stort, men stort blev det. oj oj. visst får man ha olika åsikter, vore bara dumt att inte inse det eftersom det är så det är och alltid kommer att vara. visst är det dumt att relationer förstörs när ingen ofrivilligt skadats, men väljer man att se på människors övergripande åsikter om större saker på en väldigt liten och personlig nivå så kan man ta illa vid sig av vad som helst. ödmjuk är en tumregel som är väldigt bra att känna till men detta gäller även att försöka vara öppen och höra på vad andra verkligen försöker säga. hellre fråga fem gånger till än att ge en käftsmäll och sen gå därifrån.
robert: sanningen tassar alltid först i ledet så småningom.
men jag vet inte riktigt. skyldig till att jag inte kunde förklara mig bättre. inte skyldig till vad jag tycker eller vad jag menar men att jag kunde förklarat bättre. så att hon förstod, fast det kanske inte hade hjälpt ändå. jag vet inte ens om jag känner mig skyldig eller om jag bara känner att det var trist hur illa hon tyckte om mig plötsligt. att jag inte skulle ha något existerande omdöme what so ever och att jag skulle vara ond, fast jag bara tycker illa om något som verkligen är synonymen för ondska. nåväl. undra hur länge jag ska älta detta liksom.
inte så länge. det vinner jag inte på uppenbarligen.
äeh, jag är visst glad! inte varenda jävla sekund kanske, men bakom små moln av flugbajs som dyker upp ibland så är jag jäätteglad o nöjd. faktiskt=) o du, våra planer o liv, har största delen i det! cheezy men jävligt sant!
Jag brukar se det så här, det finns inga dumma människor bara dåliga erfarenheter och influenser, man blir som man umgås, svårt att säga vad som är rätt eller fel. Dock tror jag dem flesta är överens om vissa moraliska koder. Att själv kunna manipulera, vara smidig är ett sätt att få fram sina ståndpunkter utan att det slutar med att någon slås på käften. Man delar på det sättet undermedvetna idéer och influerar varandra i flocken. Vi förändras ju hela tiden och tar nya saker till oss. Håller med om att man även skall vara självkritisk och förstå att ens vilja kommer från olika influenser från olika flockar och individer och inte ta något personligt. Det är våran handling som utgör oss, det som skiljer moral från etik. Det är ju alltid ofrivilligt, har vi verkligen en helt fri vilja, forskningen säger delvis nej. Att skadas gör man ju alltid både på gott & ont, vad som är frivilligt är alltid relativt då fri vilja är ganska diffust. Sedan beror det ju alltid till vilken grad skadan är skedd och hur, det viktiga är att man inte ser sin egna eller någon annan persons personlighet som en konstant.